Toppstyrningen i Strängnäs värre än vi kunnat ana

Det demokratiska underskottet i Strängnäs kommun var huvudorsaken till att vi bildade Mariefredspartiet.
Efter ett år inne i den kommunala apparaten kan vi konstatera att det var värre än vi trodde – men det finns positiva tecken.

En ambition för oss i Mariefredspartiet är att verka för öppen samverkan och att luckra upp den otidsenliga blockpolitiken. Efter valet bildades dock en pakt med fem partier, som kallar sig Strängnäsalliansen.
Inget fel i det, men den moderata alliansledningens främsta mål tycks vara att hålla ihop pakten genom att undvika öppna diskussioner. Kommunalrådets bullor skickas ut via hemligstämplade e-postbrev, sedan sker beslutsfattande på hemliga möten utan insyn eller protokoll.
Det finns många exempel, men det tydligaste tecknet på maktens arrogans är väl skandalen med skolutredningen. Endast vissa politiker fick till en början läsa utredningstexten, sedan fick övriga en version där kommunalrådet ändrat i texten. När medborgare, folkvalda och journalister sedan begärde att få läsa de allmänna handlingar som är underlag för utredningen så hävdade kommunalrådet att hennes brev till och från Europaskolans ledning är ”privat” post mellan ”partikamrater”. Ett kommunalråd i Sverige är dock en officiell myndighetsutövare och kan inte agera som en politruk. Det har gått långt när kurirens ledare gör jämförelser med Ukraina. För långt.

Ett annat allvarligt demokratiproblem är att om någon av alliansens ledamöter vill lyssna på medborgarna och agera därefter så viner partipiskorna stenhårt.
Det är tvivelaktigt om detta är ett effektivt sätt att hålla ihop en majoritet. Det är definitivt inte något demokratiskt eller effektivt sätt att mejsla fram de bästa besluten.
Alliansens ledning verkar livrädd för öppenhet och samverkan. Vi som inte ingår i pakten avfärdas som ”oppositionen” och får inte ens sitta på samma sida sammanträdesborden. Vi är dock inte valda för att endast opponera oss emot alliansen, utan vi fortsätter att diskutera med alla och att lägga konstruktiva förslag.

Mariefred behöver verkligt självstyre
Trots att vi fick 20 procent av rösterna i Mariefred har vi således inget direkt inflytande i nuläget. I den nyinrättade Mariefredsnämnden skulle vi inte fått en enda stol, om det inte varit för välviljan från (s) och (mp). Nu har vi två av tretton platser.
Vi upplever att de andra i Mariefredsnämnden lyssnar på oss, och vi har tillsammans fattat ett antal bra beslut, t ex om fartbegränsning och strandpromenad.
Men det är en tydlig brist att ledamöterna inte är folkvalda utan handplockade av partierna. Därmed saknas den förankring som är nödvändig för att nämnden ska få demokratisk legitimitet. Det innebär inte att det var bättre förr, när allt styrdes av facknämnder i Strängnäs.
Mariefredsnämnden har trots allt fördelen av lokalkunskap och närhet till de berörda. Men tyvärr blir medborgarna besvikna när de inser att nämnden har ett mycket begränsat mandat. Nämnden kan t ex inte påverka elevpengssystemet, som gjorde att ortens enda skola drabbades av kraftiga nedskärningar 2007. Dessutom avgörs alla plan- och byggärenden fortfarande centralt i Strängnäs.

Politiker gömmer sig bakom tjänstemän
Många beslut som klubbas bygger enbart på förslag från tjänstemän, och ofta är politikerna dåligt insatta. Även de som tar sig tid att läsa alla handlingar saknar ofta insikt i hela bakgrunden. Ändå är det sällan som de folkvalda står på sig och kräver ett bättre beslutsunderlag.
Vissa nämndordförande vill bara få besluten klubbade. De vill inte tillåta diskussioner som kan leda till att ledamöterna formulerar politiska mål. Ofta är det så att en ordförande faktiskt själv har varit delaktig i utarbetandet av ett förslag, men officiellt är det ändå tjänstemannaförslag. En ordförande och närmaste chefstjänsteman kan i praktiken styra en nämnd på ett synnerligen odemokratiskt sätt.
I bland då vi förtroendevalda fattat beslut så fortsätter ändå tjänstemän att driva en annan linje. Exempel på det är de politiska besluten att säga nej till Tredje backe-projektet som ändå fortsatt att drivas av stadsarkitekten. Ett annat exempel är det politiska beslutet om en förskola på skyddad mark inom Läggestaområdet, ett beslut som sedan nonchalerades när detaljplanen ritades.
Lösningen är inte att skälla på tjänstemännen, utan att de som är valda att styra tar sitt ansvar fullt ut. Politikerna måste dels fatta beslut som inte kan missförstås, dels se till att de genomförs på det sätt som man avsett.

Kortsiktighet i besluten
Det kortsiktiga tänkandet syns bland annat i hur man godkänner bostadsbyggande utan planering för barnomsorg, skola och annan infrastruktur. Det leder till ”provisoriska” nödlösningar i form av bl a kostsamma baracker för dagisbarnen.
Bristen på planering märks också i det eftersatta underhållet av gatorna och i Alliansens hantering av skolbyggnader och idrottsplatsen i Mariefred. Om kommunen i stället för att planmässigt underhålla och investera i sina anläggningar väljer att sälja dem för att försöka finansiera nyproduktion är det ett mycket kortsiktigt sätt att se på det kommunala ansvaret. På längre sikt kan kommunala investeringar och verksamheter inte bedrivas så.
Fastighetsmarknadens dagsnotering av markvärde kan inte avgöra var idrott och skolor ska finnas i många år framöver.

Dag Bremberg
Birgitta Elvingson
Krister Olsson
(Mariefredspartiet)